Ätstörningar väcker starka känslor. Detta gäller inte enbart anhöriga och närstående utan även vårdpersonal. Att då bemöta ätstörningar på ett konstruktivt sätt beror dels på hur man handskas med sina egna reaktioner, dels på hur mycket man vågar lyssna, prata och fråga.

Ätstörningar väcker ofta rädsla och ångest när man ser hur en människa rasar ner i vikt eller har tappat kontroll över sitt ätande. Vårdpersonal kan lätt känna sig maktlösa inför att få patienten att inse allvaret i sitt tillstånd. Ilska kan väckas när omsorgsfulla försök att hjälpa förkastas eller när man känner sig manipulerad eller utsatt för olika former av kontroll. Många inom vården kan vara rädda för att göra fel i mötet med den som har en ätstörning, och kan uppleva känslor av misslyckande och även självförakt inför sin handfallenhet.

Många av dessa reaktioner hos vårdpersonal kan avspegla känslor som patienten själv upplever. Patienten kan vara rädd för att äta eller gå upp i vikt, eller känna sig maktlös inför försök att kontrollera sina impulser att äta. Under ytan kan det finnas besvikelse eller ilska från tidigare misslyckade vårdkontakter eller oro inför ett förväntat avvisande. Och som en röd tråd kan hon eller han ha en stark upplevelse av självförakt inför problem som förknippas med skam och skuld.

Hur vårdpersonal betraktar och tar hand om sina egna reaktioner i mötet med ätstörningar kan ha stor betydelse för vilka möjligheter det finns att hjälpa personen i fråga.

Först och främst kan det vara en bra idé att diskutera sina reaktioner och intryck med en kollega när man funderar över situationen som har uppstått. Detta kan bidra till nödvändigt perspektiv på problemen, och kan motverka risken att handla impulsivt.

I mötet med personen som lider av en ätstörning är det viktigt att våga lyssna, prata och fråga.

Att lyssna är väsentligt, men inte lätt, eftersom man kan vara mycket orolig för personen i fråga och känna en impuls att handla snarare än att stanna upp. Lyssnade innebär dock en möjlighet att tänka efter och reflektera tillsammans med patienten. Det gör det möjligt att ta emot patientens känslor. Detta kan handla om negativa känslor som rädsla, ilska eller besvikelse, men även positiva känslor förknippade med förhoppningar. Lyssnade kan också utgöra en grund för att skapa en relation eller behandlingsallians med patienten. Genom att själv lyssna på patienten blir det lättare för patienten att lyssna på sig själv.

Men även om lyssnade är väsentligt krävs det mer. Det är också viktigt att våga fråga och prata. Men detta är inte heller alltid lätt. Många inom vården blir rädda att säga någonting fel eller fråga okänsligt om ämnen som är tabubelagda eller förknippade med stark ångest. Att vara tyst är dock en mer ödesdiger risk. Även med risk för att man uttrycker sig klantigt kan det vara mycket viktigt att våga ställa frågor, berätta om vad man ser eller uttrycka oro för en annan människas hälsa. Tystnaden vidmakthåller isoleringen. Att sätta ord på sina egna frågor eller oro i ett samtal kan vara ett sätt att bidra till skapande av en relation och delge tankar som kan vara av stor betydelse för personen som har en ätstörning, tankar som kanske ingen annan vågar uttrycka.

Även om olika sorters kunskap behövs för att förstå och behandla ätstörningar behöver man inte vara en expert för att möta och hjälpa personer som lider av dessa problem. Ibland är det just vårdpersonal som patienterna möter i sina första kontakter med vården som har en mycket vägledande roll att spela i den fortsatta utvecklingen. Man behöver inte ha alla svar för att hjälpa någon vidare till andra instanser eller personer som kan vara till hjälp. I detta tidiga skede är det viktigt att inte underskatta betydelsen dessa kontakter har.  Våga möta ätstörningar.

111